Högmodets roll och den sanna tron
Vi vill alla känna oss respekterade och värdefulla. Det är naturligt, och det är roten till vår självkänsla. Stolthet är nära släkt med den önskan. Den växer när vi vill att andra ska lägga märke till vad vi har gjort och vad vi har blivit. Det är därför inte konstigt att Bibeln talar så ofta om högmod. Vi brukar läsa de verserna snabbt och anta att de handlar om någon annan. Låt oss ta en mildare och närmare titt. Här är tre korta verser att börja med:
32Om du burit dig dumt åtoch upphöjt dig själv,eller planerat något ont,så håll handen för munnen.( Ordspråksboken 30:32 )
5Han ödmjukar dem som bor där uppei den högt belägna staden.Han slår ner den, jämnar den med marken,krossar den till grus.( Jesaja 26:5 )
17för att hindra människan från ogärningar,för att hålla henne borta från högmod.( Job 33:17 )
Lägg märke till den sista. Gud ”håller dem borta från högmod”, och han gör det genom att tala till människor om och om igen, som en omtänksam förälder.
Två slags stolthet
I vardagen använder vi ordet på två sätt. Det ena är kritiskt: ”Den här personen var för stolt för att hjälpa till.” Det andra är varmt: ”Bra jobbat, jag är så stolt över dig!” Det andra är vanligt i familjer, där föräldrar uppmuntrar barn att fortsätta och växa. Här är de vanliga definitionerna:
- En känsla av djup glädje eller tillfredsställelse som kommer av ens egna prestationer, av prestationer hos människor man står nära, eller av egenskaper eller ägodelar som många beundrar.
- Medvetenhet om sin egen värdighet.
Glädje över ett barns framgång är något gott, och ingenting i Bibeln avråder från den. Det Bibeln varnar för är en särskild sorts högmod: tron att ”jag gjorde det här på egen hand, och jag behöver ingen”. Det är en stolthet som litar på oss själva i stället för på Gud och andra:
10Högfärd leder till gräl,men den som lyssnar till råd är vis.( Ordspråksboken 13:10 )
Vad Gud säger om den här sortens högmod
Verserna nedan beskriver hur Gud svarar. Lägg märke till att det handlar mer om avstånd än om straff. När vi bara förlitar oss på oss själva lämnar vi litet utrymme för honom:
12De ropar, men han svarar intepå grund av de ondas arrogans.( Job 35:12 )
28Du räddar det folk som är förnedrat,men du förödmjukar de stolta.( 2 Samuelsboken 22:28 )
6 Herren är den högste, men han ser till de låga.De stolta genomskådar han redan på långt håll.( Psaltaren 138:6 )
Aposteln Jakob förklarar varför Gud motstår högmod: därför att han vill ge oss mer.
6Men han ger oss en större nåd. Därför heter det:”Gud står emot de stolta,men de ödmjuka visar han nåd.”4:6 Se Ords 3:34.( Jakob 4:6 )
En kung som sa: ”Det här gjorde jag”
Innan vi drar några slutsatser ska vi se på en berättelse. Nebukadnessar var den mäktige kungen i Babylon. Han hade en oroande dröm, och profeten Daniel förklarade att Gud gav honom en varning. Daniel lade till en kärleksfull uppmaning:
24Lyd därför mitt råd, o kung, gör dig av med din synd genom att göra det som är rättfärdigt och med din skuld genom att vara barmhärtig mot de fattiga! Då kan det hända att din framgång får bestå.”( Daniel 4:24 )
Ett helt år gick, ett år av tålamod. Så en dag, när kungen blickade ut över sin stad, sa han:
27och sa för sig själv: ”Är inte detta det stora Babylon, som jag själv har byggt till ett kungligt residens, med min mäktiga kraft, till mitt majestäts ära!”( Daniel 4:27 )
Varningen slog in nästan genast:
28Medan orden fortfarande var på hans läppar, kom en röst från himlen: ”Kung Nebukadnessar, detta är bestämt för dig: Ditt rike har tagits ifrån dig. 29Du ska drivas bort ur människors närhet och få bo bland markens djur och äta gräs som oxarna. Så ska sju år gå, tills du inser att den Högste regerar över människors riken och ger dem åt vem han vill.”( Daniel 4:28-29 )
Nebukadnessar förlorade allt han hade varit stolt över. Men se hur berättelsen slutar. Efter den tiden såg han upp, och han förstod vem som låg bakom hans framgångar:
31Men när den tiden hade gått, lyfte jag, Nebukadnessar, min blick mot himlen. Mitt förstånd återvände, och jag prisade den Högste och lovade och ärade honom som lever i evighet.Hans välde är ett evigt välde,hans rike varar från generation till generation.32Alla jordens invånareär att betrakta som ingenting.Han gör vad han villmed både himlens krafter och jordens folk.Ingen kan hindra honom eller säga:”Vad har du gjort?”34Jag, Nebukadnessar, prisar nu och upphöjer och ärar himlens kung, för allt som han gör är sant och rätt. Han har makt att krossa de högmodiga.( Daniel 4:31-32,34 )
Kungen lärde sig något värdefullt, och hans ära återställdes. Kanske kan vi lära oss samma läxa mer skonsamt, helt enkelt genom att begrunda hans berättelse.
Hur är det med vår egen ansträngning?
De flesta av oss är inte kungar. Men vi säger ofta: ”Jag byggde det här huset med mina egna händer”, ”Jag startade det här företaget” eller ”Jag vann det här loppet”. Är det inte rimligt att känna stolthet när vi har arbetat hårt med något som var viktigt för oss, som ett bra arbete, en stark familj eller ett lopp?
Visst spelar ansträngning roll. Men den vise skribenten i Predikaren la märke till något om livet sett från vår sida: resultaten beror inte bara på vår skicklighet och vår möda.
11Vidare såg jag under solen:Det är inte de snabba som vinner loppeteller den starkaste som segrar i striden,inte heller de visa som har bröd,inte de kloka som blir rikaoch inte de lärda som lyckas.Nej, alla är de beroende av rätt tid och tillfälle.( Predikaren 9:11 )
Framgången ligger aldrig helt i våra egna händer. Och Jesus lägger till en tröstande tanke. Inte ens de minsta detaljer i livet undgår Faderns uppmärksamhet:
29En sparv säljs ju för en kopparslant, men ingen av dem faller död till marken utan att er Fader i himlen vet om det.( Matteus 10:29 )
Betyder det då att våra prestationer egentligen inte är våra? Jesus svarar med en bild av en vinstock och dess grenar. En gren skapar inte sitt eget liv. Den får det från vinstocken, och frukten växer av den förbindelsen. Han upprepar samma tanke två gånger, med lite olika ord, så att vi inte ska missa den:
4Bli kvar i mig så blir jag kvar i er! En gren kan inte bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken. På samma sätt kan inte heller ni bära frukt om ni inte är kvar i mig.( Johannes 15:4 )
5Jag är vinstocken och ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han mycket frukt, men utan mig kan ni inget göra.( Johannes 15:5 )
Det är inte meningen att vår ansträngning ska kännas liten. Det betyder att våra förmågor, idéer och krafter är gåvor. Bibeln säger det tydligt:
17Tro inte att det var din egen kraft och skicklighet som gav dig din rikedom. 18Kom ihåg att det är Herren, din Gud, som ger dig förmågan att bli rik och både då och nu gör han det för att upprätthålla det förbund han med ed ingick med dina förfäder.( 5 Moseboken 8:17-18 )
Tro: att luta sig mot Gud
Högmodet säger: ”Jag gjorde det här själv.” Tron säger: ”Tack, jag hade inte klarat det här utan dig.” Tro är förtroende, och förtroendet tar milt självförtroendets plats:
5Förtrösta helhjärtat på Herrenoch lita inte på ditt eget förstånd.6Var du än går, tänk på honomså ska han jämna vägen för dig.( Ordspråksboken 3:5-6 )
Det tar också oron plats. När vi slutar bära allt ensamma finner vi en frid som överraskar oss:
6Oroa er inte för någonting, utan be och vädja alltid till Gud, tacka honom och låt honom veta vad ni behöver.( Filipperbrevet 4:6 )
Och det ger oss ett nytt sätt att fira. Vi är fria att glädjas över vårt arbete och att dela äran:
31Vad ni än gör ska ni göra det till Guds ära, det gäller även när ni äter eller dricker.( 1 Korintierbrevet 10:31 )
31som det står skrivet: ”Den som vill skryta, ska skryta över Herren.”1:31 Se Jer 9:24.( 1 Korintierbrevet 1:31 )
Låt oss därför acceptera våra begränsningar utan skam och finna tröst i att vi kan luta oss mot Jesus. Han går med oss genom varje svårighet. När högmodet viskar att vi måste klara allt ensamma kan vi svara: det finns någon vi kan lita på.
Copyright © 2015 av Biblica, Inc.®
Utgiven med tillstånd från Biblica, Inc.® Alla rättigheter förbehållna över hela världen.